Vi reste till Krakow, en stad som ville klara sig själv, och åt massor med mat. Staffan besökte Auschwitz och vi pratar om den förbjudna jämförelsen. Vi tar även upp en intervju, en ny butik och några av kommentarerna på tidigare avsnitt.
Vi reste till Krakow, en stad som ville klara sig själv, och åt massor med mat. Staffan besökte Auschwitz och vi pratar om den förbjudna jämförelsen. Vi tar även upp en intervju, en ny butik och några av kommentarerna på tidigare avsnitt.
Avsnittet bryts efter 14.03. :/
Funkar nu!
Toppen!
Gudars va roligt att hitta er!!
Levt 19 år i synd som lakto-ovo-veg till en söndag för nio dagar sedan! Bojaka! Nu ska jag slippa dåligt matsamvete !!! Im happy! Från att jag trott att jag skulle ha svårt att skippa ägg gjorde jag det med lätthet från en dag till en annan. Suger i mig kunskap och argumenten är slående!!
✊
Här kommer några fler kritiska kommentarer, som ni efterfrågade (fast jag tänker inte hota med att sluta lyssna ;):
Jag förstår och sympatiserar med ert resonemang kring att bryta ner hierarkier kring kategorier av animalisk mat, men jag måste säga att jag blir lite provocerad av slutsatsen att det vore bra att bli av med motsättningen mellan klimatargument för veganism och djurrättsargument. Om vi hypotetiskt skulle säga att någon valde att stanna vid att sluta äta kyckling eller fisk och fortsatte äta nötkött, så skulle det kanske leda till att färre individer direkt föll offer för dennes konsumtion än om personen gjorde det motsatta, men indirekt då, om alla gjorde så? Klimat- och miljöfrågor handlar i förlängningen om alla individers och arters möjlighet att överleva långsiktigt, så hur många skulle inte lida av detta i slutänden? Jag tycker inte att de här frågorna vare sig kan eller bör separeras.
Även om jag uppskattar att lyssna på er podcast, så blir jag faktiskt nästan alltid irriterad också. Inte så mycket på just er, men för att ni representerar en moralisk arrogans som jag tycker mig se bland de flesta ”djurrättsveganer”. Veganismen framhålls alltid som någon sorts etisk slutpunkt, som det självklart ”enda rätta”, samtidigt som de flesta veganer faktiskt blivit veganer vid något tillfälle för att de insett något de inte insett förut. Vad jag vill ha sagt är att jag tror att det är riskabelt att sluta ifrågasätta sina egna etiska ståndpunkter och utgå ifrån att de inte kan att överträffas av bättre argument i framtiden. Jag representerade själv den här moraliska arrogansen fram till för ett år sedan, då jag läste en bok av Val Plumwood, som på ett i min mening mycket övertygande sätt argumenterar emot etablerad djurrättsfilosofi. Jag är fortfarande vegan, men boken fick mig att omvärdera mina ståndpunkter och gjorde mig mer ödmjuk. Det finns i mina ögon en motsättning i att säga sig vara antispeciesist och samtidigt anta att människor på något sätt står över och utanför naturen. Som när ni spekulerar kring om människor borde hjälpa bytesdjur att inte bli dödade i naturen; det förutsätter ju att människor ska ta sig makten att agera som någon sorts gudar som ska bestämma över andra arters sätt att leva sina liv, vilket är något helt annat än att ta ansvar för lidandet inom mänskligt skapade system som djurindustrin.